För cirka två månader sedan, närmare bestämt den 11 augusti, firade jag ett år som projektledare för På ingång. Det har varit ett fantastiskt år på så många sätt och jag känner mig så tacksam över all den kärlek jag har fått från er alla ungdomar som jag träffat under året. Ni har lärt mig så mycket om allt möjligt – till exempel hur en somalisk samosa smakar, att boule är en sjukt rolig sport, om att uppskatta de små sakerna i vardagen och hur en säger tack på arabiska. Framför allt har ni lärt mig att vi alla pratar samma språk, även om det låter lite olika beroende på var vi är födda och uppvuxna.
Nu går På ingång som projekt mot sitt slut och det känns vemodigt samtidigt som jag ser fram emot framtiden. För jag vet att det kommer att bli bra för oss alla. Den kraft och drivstyrka som finns i er ungdomar är helt magisk. Under året har jag träffat ungdomar som varit osäkra och kanske inte vågat prata så mycket svenska. Ett år senare kommer ni till mig och vill ha hjälp med projektidéer och referensbrev för att ni är redo att ge er ut i samhället och bara göra en massa grymma saker. Jag tycker att dessa mjuka värden och resultat är så himla viktiga att komma ihåg, det är inte bara antalet aktiviteter vi har haft, eller hur många som har kommit. Vad ni har lärt er, och hur ni har utvecklats är så värdefullt och fantastiskt att se.
Världen vi lever i kan ibland kännas grå, trist och oföränderlig. Jag önskar att ni som känner en hopplöshet, rädsla för förändringar eller maktlöshet kunde få se vad jag har sett. Att det går att förändra samhället, det går att göra världen till en varmare plats där det finns plats för såväl skratt, utveckling som förbättring. Världen är inte så fyrkantig som en ibland tror, det gäller bara att se de små sakerna och ta till sig dessa – framförallt att våga tro på människor och vad de kan åstadkomma. Inte heller att förglömma, att tillåta sig att prata med andra människor, att lyssna och reflektera över åsikter och varför du tycker just så. Att få olika perspektiv på saker och händelser tror jag är en väldigt viktig sak – och att våga tänka på nya sätt.
Så klart har även jag upplevt maktlöshet under året som har gått, allt är inte bara guld och gröna skogar hela tiden. Jag blir ibland helt matt på de fördomar och förutfattade meningar som finns om de ungdomar jag jobbar med. Jag tänker inte ens skriva dem, dels för att de inte förtjänar plats men också för att det inte är sant. Det som har varit jobbigast är att nästan varje gång jag träffat en ny människa och berättat vad jag arbetar med så har jag möts av ”Men varför jobbar du med det?”, ”Eh, jaha…” eller ”Men dom där ungdomarna dom är ju…” och så vidare. Att ständigt behöva försvara mitt jobb, mina värderingar och åsikter men framförallt att behöva möta alla dessa fördomar. Jisses, det gör mig så matt. Att ungdomarna också bortprioriteras av andra, att deras åsikter inte väger lika tungt eller att folk inte tar tid för att lyssna och svara på deras frågor – det har också varit jobbigt att se.
När jag var 19 år gammal flyttade jag helt själv till ett annat land men jag valde det själv så jag har ingen rätt att berätta för er vad de nyanlända ungdomarna runt om i Sverige har haft för erfarenheter. Däremot kan jag berätta för er om maktlösheten och skammen som jag kände när jag inte visste vilken buss jag skulle ta, var jag kunde handla, var jag kunde få ett bankkort, vilka rättigheter och skyldigheter jag hade – eller en sådan enkel sak som att inte förstå exakt alla ord som sades till mig. Eller den hemlängtan jag ibland kände, när jag längtade hem till trygghet, välkända områden och personer som jag känt hela mitt liv. Därför blir jag, uppriktigt sagt, förbannad när människor inte kan visa åtminstone lite empati eller förståelse för de nyanlända ungdomarna. Jag lovar dig, de gör sitt bästa de kan. Jag kan också garantera, att det inte är lätt att lära sig ett nytt språk – men det är heller inte lätt att lära sig normer, sociala koder och strukturer i ett helt främmande land.
Så jag vill uppmana er alla som läser; våga testa något nytt, våga prata med en person du vanligtvis inte pratar med. Öppna upp dig för att lyssna på andra och var inte så envis – det är helt okej att ändra åsikt.
Jag skulle vilja rikta ett stort tack till mina kollegor Emilia, Mavy och Amalia som under detta år arbetat i På ingång, och för att ni kämpar på med mig. Jag vill också ge ett stort tack till Celia, Ani, Marius och Aria för den tid ni varit volontärer i På ingång och lämnat era hemländer för att spendera tid med oss. Projektor ideell förening och Nätverket SIP ska också ha ett stort tack, för att ni utvecklar projekt och verksamheter som tillsammans förändrar världen. Ni är bäst! Men så klart ett stort, varmt tack till er alla ungdomar som varit med och skrattat ihop med oss – utan er hade inget av detta varit möjligt.
Nu ser jag fram emot att se På ingång leva vidare genom er ungdomsförening och alla aktiviteter ni har framför er. Än har jag kvar cirka 2 månader i På ingång som projekt och jag lovar att njuta av varenda sekund. Sedan väntar vidare äventyr inom Nätverket SIP för mig när jag startar upp Drömmarnas kontor. Då hoppas jag på att minst alla På ingång-ungdomar vill fortsätta hänga med mig.
/ Therese Karlberg, projektledare i På ingång
